Stockholmssyndromet är ett spännande psykologiskt fenomen som innebär att gisslan utvecklar positiva känslor för sina kidnappare under fångenskapen. Det låter förvirrande. Det sunda förnuftet säger ju att vi bör hata dem som tvingar oss till fångenskap och hotar oss med våld, eller hur?

Stockholmssyndromet gör inte bara att offren gillar sina kidnappare. Vissa känner också empati med kidnapparna, vägrar att vittna mot dem i domstol och samlar till och med in pengar för deras juridiska försvar!

Ursprunget till Stockholmssyndromet

Termen Stockholmssyndromet användes första gången efter att fyra personer tagits som gisslan i en bank i Stockholm 1973. Inom några dagar utvecklade offren positiva känslor för sina kidnappare och uppmanade polisen att inte vidta några åtgärder.

De sade att de kände sig säkrare med sina kidnappare. De sade att deras chanser att överleva skulle vara större om de lämnades ensamma med sina kidnappare utan att myndigheterna ingrep.

När polisen till slut ingrep och släppte dem försvarade gisslan sina kidnappare och vägrade att vittna mot dem i domstol.

Även om termen Stockholmssyndrom ursprungligen användes i samband med denna gisslansituation, har dess användning utvidgats till situationer som kidnappningar och övergrepp. Det beror på att offer i dessa situationer ibland uppvisar liknande beteendemönster.

Stockholmssyndromet som en stressreaktion

Det råder ingen tvekan om att tvångsomhändertagande eller övergrepp är en stressande upplevelse som orsakar intensiv rädsla hos offren. Vi människor har ett antal strategier för att hantera sådana potentiellt livshotande situationer.

För det första finns den uppenbara kamp- eller flyktresponsen: Kämpa mot dem eller spring ifrån dem och rädda ditt liv. Det finns dock situationer där ingen av dessa överlevnadsstrategier kan användas.

Fångvaktaren är för mäktig och har till exempel kedjat fast dig. Men överlevnad är av yttersta vikt och därför har vi fler knep i rockärmen.

Ett sådant trick är frysreaktionen, där offret håller sig stilla för att minimera motstånd och avskräcka angriparen från att utöva våld.

En annan reaktion är skrämselreaktionen där offret spelar död och tvingar förövaren att förbise dem (se Varför människor svimmar).

Stockholmssyndromet tillhör dessa kategorier av reaktioner som är utformade för att öka chanserna att överleva i livshotande situationer som kidnappning och övergrepp.

Hur fungerar den?

Fångvaktarna och förövarna kräver ofta att deras offer ska lyda, och det är mer sannolikt att man gör det om man gillar någon. Om offren inte lyder ökar deras chanser att dö.

Stockholmssyndromet är alltså en stressreaktion och en försvarsmekanism som det mänskliga sinnet använder för att göra offren mer följsamma mot sina kidnappares krav.1

Psykologin bakom Stockholmssyndromet

Ben Franklin-effekten kan delvis ligga bakom Stockholmssyndromet. Effekten innebär att vi tenderar att tycka om dem vi hjälper, även om de är fullständiga främlingar. Hjärnan rationaliserar hjälp till främlingen som "jag hjälpte dem, jag måste tycka om dem".

Den viktigaste skillnaden i Stockholmssyndromet är att offren är tvingad att lyda och ändå utvecklas positiva känslor för angriparna. Hjärnan tänker "jag lyder dem, jag måste tycka om dem".

Det fungerar åt båda hållen. Att tycka om dem gör att man vill följa dem och att följa dem tvingar en att tycka om dem.

Det finns andra viktiga krafter som spelar in.

Vanligtvis hotar kidnapparen offret med allvarliga konsekvenser. De hotar dem med våld eller död. Offret känner sig omedelbart maktlöst och hjälplöst.

De börjar tänka på sin nära förestående död. De har förlorat allt. De har nått vägs ände.

I detta scenario överdriver offrets sinne varje liten handling av vänlighet eller barmhärtighet från fångvaktaren. För ett ögonblick sedan hotade de dem med döden och nu är de barmhärtiga. Denna kontrasteffekt förstorar de små handlingarna av vänlighet från fångvaktarna i offrets sinne.

Resultatet blir att offret är överdrivet tacksamt mot kidnapparen för att denne är snäll, ger dem mat, låter dem leva och inte dödar dem.

Lättnaden över att veta att kidnapparen inte har dödat dem och är kapabel till barmhärtighet är enorm för offret. Så stor att offret förnekar vad som hände. De glömmer den påtvingade fångsten och blir laserfokuserade på sin kidnappares goda sidor.

"De har inte gjort något mot oss. De är inte så dåliga trots allt."

Detta är återigen en effektiv överlevnadsstrategi för sinnet, för om offren på något sätt projicerar denna tro på att deras kidnappare är goda människor på kidnapparna, är det mindre troligt att kidnapparna kommer att döda.

Offren vill förneka vad som hänt eftersom ett påtvingat tillfångatagande kan vara en förödmjukande upplevelse. De frågar sina tillfångatagare varför de tillfångatogs och hoppas att de ska hitta skäl som rättfärdigar tillfångatagandet - skäl som övertygar dem om att tillfångatagarna inte är onda i sig själva.

Tillfångatagarna måste ha haft goda skäl att göra det de gjorde. De måste ha strävat efter något mål.

Följaktligen känner offren empati och identifierar sig med fångarnas orsaker.

En annan sak som offren gör är att de projicerar sin offerstatus på sina kidnappare. Detta tillfredsställer deras ego. Det får dem att glömma sina egna problem när de fokuserar på hur deras kidnappare faktiskt är de verkliga offren - offer för samhället, offer för de rika och mäktiga, eller vad det nu kan vara.

"Samhället har varit orättvist mot dem."

Genom allt detta kommer offren att skapa ett band till sina tillfångatagare.

Evolutionära rötter till Stockholmssyndromet

Stockholmssyndromet är en evolutionär reaktion som främjar överlevnad i en potentiellt livshotande situation. Vi ser en form av Stockholmssyndrom hos schimpanser där offer för övergrepp beter sig underdånigt för att blidka sina förövare.2

Studier visar att kvinnor är mer benägna att utveckla Stockholmssyndromet.3

Det finns olika infallsvinklar att förstå detta ur.

För det första är kvinnor mer prosociala än män, vilket gör dem benägna att se det goda i andra människor. För det andra är kvinnor i allmänhet mer empatiska än män. För det tredje finner kvinnor dominans attraktivt. Fångvaktaren är i en dominant position i interaktionen mellan fångad och tillfångatagen.

Det finns en anledning till att många filmer har temat att kvinnor blir kära i sina manliga kidnappare.

Under förhistorisk tid tillfångatogs ofta kvinnor från grannstammar och införlivades i tillfångatagarnas egen stam. Det är förmodligen därför det har varit vanligt att ta kvinnor till fånga i krig genom historien (se Varför människor går ut i krig).

Än idag förekommer kidnappning av fruar i vissa kulturer där det ses som ett acceptabelt beteende. Den blivande brudgummen planerar vanligtvis en kidnappning med sina manliga kompisar för att tvinga den kidnappade kvinnan att gifta sig. Vissa tror till och med att smekmånad är en kvarleva av denna tradition.

Förr i tiden ökade sannolikheten för att bli dödad om kvinnan gjorde motstånd. I en livshotande situation där motstånd sannolikt inte fungerar ökade Stockholmssyndromet deras chanser att överleva.

När gärningsmannen bakom det misslyckade Stockholmsrånet 1973 tillfrågades om händelsen gav han ett ganska lustigt svar. Det fångar kärnan i det vi har diskuterat hittills:

"Allt är deras (gisslans) fel. De var för fogliga och gjorde allt jag bad dem om. Det gjorde det svårt att döda. Det fanns inget annat att göra än att lära känna varandra."

Referenser

1. Adorjan, M., Christensen, T., Kelly, B., & Pawluch, D. (2012). Stockholmssyndromet som folklig resurs. Den sociologiska tidskriften , 53 (3), 454-474.
2. Cantor, C., & Price, J. (2007) Traumatisk fångenskap, eftergivenhet och komplex posttraumatiskt stressyndrom: evolutionära perspektiv på gisslansituationer, våld i hemmet och Stockholmssyndromet. Australian & New Zealand Journal of Psychiatry , 41 (5), 377-384.
3. Åse, C. (2015) Krisberättelser och maskulint skydd: Gendering av det ursprungliga Stockholmssyndromet. Internationell feministisk tidskrift för politik , 17 (4), 595-610.