Limas syndrom är när en kidnappare eller förövare utvecklar en positiv koppling till fången. Denna positiva koppling kan vara sympati, empati, anknytning eller till och med kärlek. Kidnapparen, som har utvecklat en koppling till fången, gör saker till förmån för fången.

Lima-syndromet är motsatsen till Stockholmssyndromet, där en fånge utvecklar ett band till sin kidnappare. Stockholmssyndromet har fått stort genomslag i media och forskning. Dess motsats är lika fascinerande men har fått jämförelsevis mindre uppmärksamhet.

Låt oss titta på hur syndromet fick sitt namn och senare kommer vi att fundera över de möjliga förklaringarna till fenomenet.

Bakgrundshistorien till Limas syndrom

Platsen var Lima i Peru. Tiden var i slutet av 1996. Tupac Amaru Revolutionary Movement (MTRA) var en socialistisk grupp som motsatte sig den peruanska regeringen. MTRA-medlemmar höll hundratals höga regeringstjänstemän, diplomater och företagsledare som gisslan på den japanska ambassaden i Lima.

MTRA:s krav på den peruanska regeringen var att några MTRA-fångar skulle friges.

Under gisslans första månad släppte kidnapparna mer än hälften av gisslan. MTRA-medlemmar rapporterades ha känt sympati för sina fångar. Detta fenomen kom att kallas Lima-syndromet.

Gisslandramat pågick i 126 dagar och avslutades när peruanska specialstyrkor stormade ambassadbyggnaden och dödade alla 14 MTRA-medlemmar.

Vad orsakar Limas syndrom?

En av de mest övertygande förklaringarna till Stockholmssyndromet är att fången försöker knyta an till sin kidnappare för att överleva. Ju starkare band, desto mindre sannolikt är det att kidnapparen kommer att skada fången.

Nedan följer de möjliga förklaringarna till Limas syndrom, det motsatta fenomenet:

1. Skada inga oskyldiga

Människor har en medfödd känsla för rättvisa som hindrar dem från att skada oskyldiga. När brottslingar skadar oskyldiga måste de ofta rättfärdiga brottet för sig själva, oavsett hur skrattretande rättfärdigandet är.

Denna medfödda känsla för rättvisa kan vara det som utlöste MTRA-medlemmarnas sympati. De flesta av gisslan som snabbt släpptes uppfattades sannolikt som oskyldiga eftersom de inte hade något att göra med den peruanska regeringen. De hade i onödan blivit indragna i konflikten.

Att skada dessa oskyldiga gisslanmedlemmar eller hålla dem som gisslan under en längre tid skulle ha lett till skuldkänslor hos MTRA-medlemmarna.

2. För hög status för att hållas fången

Människor har en tendens att ta hänsyn till personer med hög status. Det är troligt att MTRA-medlemmarna upplevde en viss kognitiv dissonans när de fångade tjänstemän på hög nivå. Dessa personer med hög status är trots allt avsedda att hållas i högaktning och inte hållas fångna.

Denna kognitiva dissonans kan ha lett dem till att utveckla en positiv kontakt med sina fångar för att återställa en "känsla av respekt".

Det har funnits andra fall av Lima-syndromet där tillfångatagarna behandlade sina fångar väl efter att ha fått veta att de var väl respekterade i samhället.

MTRA-medlemmarna var tonåringar och unga vuxna. Statusskillnaden mellan dem och deras fångar var enorm.

3. Rovdjur blir skyddare

Att ta någon till fånga och hålla dem som gisslan är ett rovdjursbeteende. Men människor har också en faderlig eller skyddande instinkt.

En kidnappning där den tillfångatagne blir alltför hjälplös kan utlösa faderliga instinkter hos kidnapparen. Detta är särskilt troligt i situationer där kidnapparen är en man och den tillfångatagne en kvinna eller ett barn.

Att se en kvinna i en undergiven position kan till och med få den manliga kidnapparen att bli förälskad i henne, vilket leder till att han tar hand om och försörjer henne.

Detta beteende föder sig självt och bandet blir starkare med tiden. Ju mer vi bryr oss om någon, desto mer fäster vi oss vid dem. Och ju mer vi fäster oss, desto mer bryr vi oss.

4. Älska den som älskar dig

I vissa situationer kan både Stockholms- och Limasyndromet spela in. Till en början kan fången knyta an till sin kidnappare tack vare Stockholmssyndromet. Kidnapparen kan svara med att knyta an till sin fånge i gengäld, som reciprocitet. Stockholmssyndromet kan alltså leda till Limasyndromet.

5. Identifiering med de tillfångatagna

Om fångvaktarna kan relatera till fångarna på något sätt kommer de sannolikt att känna empati. I de flesta fall ser fångvaktarna fångarna som utgrupper. Deras plan är att ställa krav på sina fiender, utgrupperna (den peruanska regeringen) genom att fånga in några utgrupper (regeringstjänstemän) och hota med att skada dem.

Så om de fångna inte har någon koppling till utgruppen finns det ingen anledning att hålla dem fångna.

När fångvaktarna av någon anledning uppfattar fångarna som ingrupper är det en gynnsam situation för fångarna att befinna sig i. När fångvaktarna uppfattar fångarna som ingrupper och identifierar sig med dem är det mycket osannolikt att de kommer att orsaka skada.

Hur du väcker sympati hos din kapare

Jag hoppas att du aldrig hamnar i en gisslansituation, men om du gör det finns det några saker du kan göra för att få din kidnappare att sympatisera med dig.

Vad de flesta fångar gör är att säga saker som:

"Jag har en liten dotter att ta hand om."

Eller:

"Jag har en sjuk gammal mamma hemma att ta hand om."

Dessa rader kan bara fungera om den som tar över kan relatera till dem, t.ex. om de har haft en sjuk mamma eller en liten dotter att ta hand om. Chansen är stor att den som tar över inte skulle bry sig mindre om din familj.

En bättre strategi skulle vara att få kontakt med kidnapparen på en djup, mänsklig nivå så att de kan förmänskliga dig. Saker som att fråga kidnapparen om deras motiv, deras liv och så vidare.

Du börjar med att vara intresserad av dem och berättar sedan om dig själv, ditt liv och din familj. Om du börjar med att berätta om dig själv kan de känna att du försöker tvinga fram en kontakt.

En annan strategi är att övertyga dem om att du inte har någon koppling till utgruppen, även om du har det. Det kan du göra genom att distansera dig från din grupp och säga dåliga saker om din egen grupp, deras Allt för att överleva.

Du kan gå så långt som att erkänna att du hatar din grupp och uttrycka en önskan om att lämna gruppen. Men ditt hat bör vara rimligt och i linje med dina kidnappares övertygelser. Varken mer eller mindre. En annan anledning till att det kan vara användbart att fråga dem om deras motiv.

Om du är en kvinna som hålls fången av en man kan du spela upp din undergivenhet och hjälplöshet för att trigga hans skyddsinstinkt.